9 månader <3
Game of Thrones
Bara för en timme eller två
Mobil info viktigt!
Litterär gestaltning
Det sägs att det är de små tingen som gör livet värt att leva, värt att kämpa för och värt att dö för. Ändå så känns det som att tiden står stilla och tomheten tar överhanden, det är mörkt samtidigt som ljuset kryper sig fram bakom timmarnas öde tystnad.
En virvlande våg av människor rör sig runt, runt överallt likt arbetande myror och deras ansikten är likt havet, djupa blickar med ändå en så klar yta att det är svårt att skilja ett leende från en besvärande irritation och bakom allt det där gömmer sig hjärtats egen röst som trycks undan av alla andra intryck och till vilken nytta då?
Målning på målning, gör om och tar bort, skiljer sig från allt annat. Tar färgerna i egen hand och kastar om burkarnas innehåll till ett nytt skildrande som visslar om känslor och kyla, om bitterhet och falskhet och trovärdighetens bedragande ansikte. Vad litar du på? Vad tror du på? Tror du på det du ser eller tar du förgivet att det ögonen visar dig är sanningens nyckfullhet? Ett blad, två blad, vi räknar dem likt får när vi inte kan sova, och den enda skillnaden är att vi försöker förstå oss på om kärleken verkligen existerar eller om det också enbart är en bedragande själ sänd från Djävulen att leka med oss och att Gud är en marionettdocka i hans knottriga klor. För vem vet, det kanske är så att världen har vänt oss upp och ner och att välkomnandet egentligen är ett avsked och att slutet är en början på det slutgiltiga. Vad får tankar för betydelse när svaren till dem ändå är bortom deras förmåga?
Välkommen till England, välkommen till min värld, välkommen till en korsning där vägarna leder dig genom olika äventyr men fortfarande ser dig med samma öde. Vem står stark kvar när alla har gått och vem segrar när den andra faller?
Dem kallar det för sommarsnö, bitande ilska fylld av små korn kommen från skyn för att slå ner dig. Andra kallar det budskap. Välkommen hem.
Sjätte sinnet. Alltid förtryckt och undangömt, för att det är fult och lite sådär läskigt. Man ska hålla sig till de fem korrekta, men vänta lite nu… vart i världen befinner vi oss?
Ensam går människan längs med vägen, ser världen förändras, ser världen bre ut sig, ensam går människan i samma fotspår längs med samma väg. De dimmiga bergen bortom all verklighet besitter legender som ingen längre hör, som ingen längre ser eller förmår kännas vid. Ensam alla dessa år.
Tro inte att du är smart bara för att du har ett övertag över mig just nu. Du är ingenting mera än en liten varelse som kryper in under mitt skinn varje år under precis samma tid och orsakar precis samma komplikationer, men tro inget, för egentligen så finns det ingenting att säga.
Ursäkta mig, kan jag få vara dig för en dag? Var det verkligen jag som sa det där? Oh nej, det finns ingenting i dig som jag vill vara, och vad vet jag om att vara en virvlande årstid som bryter upp alla dörrar, slänger sig in och kastar sig sedan över allt och alla och lämnar ingenting kvar att arbeta med. Folk blir som galna, nej människorna blir det, och ingenting och ingen annan.
Jag går längs med vägen som jag en gång kom ifrån, på väg tillbaka till verklighetens makter och inskränkta rötter. En svag bris leker med mina lätt rosa toppar och får dem att se ut som bejakande ormar med den förbjudna frukten fasthängd i änden. De små kornen som fyller gatornas tomrum virvlar mjukt omkring för att sedan tyna bort i värmens glödande hetta. Med ens så vill jag springa, springa lång bort. Så långt bort att det som känns ska försvinna. Det är då som jag stannar upp där jag står och låter ögonen slutas för att kunna koncentrera mig på de andra sinnena, som hörseln och lukten. Djur i alla former hörs överallt, från den minsta skalbaggen till den kraxande kråkan som lägger sina svarta vingar under vindens kraft och låter kärlekens sång bre ut. Jag drar in ett djupt andetag och jovisst luktar det kärlek i luften, ändå så vittrar mitt inre om någonting helt annat – ett förödmjukande och ett förförande missförstånd.
Likt en drakens varma eld omsluter solens strålar min kritvita hud och låter den lysa upp området runt omkring mig som inte är annat än gråsvart. Människorna skyndar sig fram och tillbaka på samma väg, i strävan efter en endaste sak. Den där otroliga känslan som jag nu har varit ensam ifrån i så många år. Kanske om jag har tur, kanske att det i år kan bli min tur. Min glädje och mitt bistånd i samhällets cirkelkrets.
Himlen öppnar sig och släpper ner ett förargligt skyfall, det är nyckfullt det här vädret. Det har sin egen gång, speciellt under den här tiden då allt lätt blir förvridet och tankarna inte kan tänka klart och slutsatserna enbart lutar sig åt ett håll. Istället för att dra mig tillbaka och springa in i skymundan står jag kvar på min plats och drar på leendet. För där framför mig står det jag har väntat på så länge att jag inte längre minns senaste gången jag kände såhär. En stum känsla som väcker liv i mitt mellangärde och låter mina kinder lysa upp i ett rött sken. De där förbannade ögonen stirrar rakt in i mina, de nästan svarta ögonen låter mig inte vika undan blicken och för första gången så verkar det faktiskt som om ett bestämmande ligger nära till hands. Han tar två steg närmare mig och fattar mina händer i sina och öppnar sedan sin mun för att säga något, men jag kan inte höra det, eller jo det kan jag egentligen men det stöts bort av allt annat som omsluter mig.
«Saker förändras.»«När ska du älska dig själv lika mycket som jag älskar dig?» hör jag mig själv viska fram till ett svar.
«När alla de vita hästarna har stigit upp från sina sängar och de flyende själarna har återfunnits. Jag kan inte alltid vara dig nära, du måste lära dig att stå på egna ben och möta världens alla vägskäl.»
Mer än så sägs inte, vi står bara där och tittar varandra djupt i ögonen. Hans klart långa vita hår liknar en ängels vingar där de klibbat fast sig kring hans axlar av regnets piskande pilar. Ändå försvinner inte leendet från mina numera blåa läppar. Kanske, om jag har tur att det blir min chans nästa år. Vi släpper varandras händer och tar ett högtidligt avsked till varandra för att kanske aldrig ses igen. Det är först som han har gått jag äntligen förstår vad känslan inom mig ville säga för så länge sedan – att hur mycket kärlek det än bubblar inombords, finns det inget gehör till svar så tynar de bort och ersätts i ett deprimerande hjul av skuld och fruktan. Det är den tiden på året, den tiden då alla lätt faller framför andra och de sträcker ut sin hand och fångar upp dem, men i år är det återigen inte min tur. Kanske nästa år.
________________________________________________________________________________
Årstid - manlig gestaltning
En kylig vind sveper förbi. Den tar sig friheten att rufsa om lite grann i mitt långa vita hår. Solen står högt på himlen, men den värmer inte fullständigt. Inte än. Människor rusar förbi, slår sig samman med andra människor. De ler och skrattar. När får jag skratta och le? Jag minns att jag fick det en gång i tiden, men minnet är diffust, som om det bara skedde i en dröm.
Det finns en bänk här i parken, den är lite fuktig från snöns smältande flingor. Med mina stickade vantar viftar jag bort det mesta och sätter mig ner. Jag känner hur jag börjar frysa och mina tänder skakar kraftigt, och jag drar upp benen och håller dem hårt mot bröstet. Bara för att de där borta delar en värme så är inte jag menad att få känna den också? Kanske en annan gång.
Små tindrande flingor dinglar ner från skyn, solen lyser fortfarande. Ett konstigt väder. Ungefär som humöret på den där människan jag älskade så mycket. Älskade. Pft. Kanske var det också en dröm. En sådan där dröm som bara för tillfället sätter prägel på ens hjärta och lever ut sina egna lustar? Ja, kanske var det en sådan.
En skurk. Ja det är vad du är. Din förbannade årstid. En skurk som lurar och bedrar var dag. Till alla och allt lovar du en ny ljus gryning, men likförbannat slutar det upp i en omtumlande storm. Avundas jag dig? Nej, vad har jag för anledning till det? Ändå kan jag inte låta bli att låta tanken skena iväg. Lite sådär försiktigt i alla fall. Det kan ju inte skada.
Du tog mig till England. Ditt hem.
Du sade något om dansande hästar.
Varför minns jag inte längre ditt skratt? Ditt vackra ansikte, din värme. Tänk att en gång hade vi det bra tillsammans. För ett år sedan stod vi här i denna park. Du öppnade upp dig helt för mig, jag blev rädd och gick min väg. Kanske nästa år, hörde jag dig viska. Det är nu. Du är död. Det blev aldrig något nästa år för dig.
Marken är kall, luften är rå och solen är värmande för några sekunder. Djävulen har gjort sitt drag. Spelet är redo att fortsätta, gå vidare och lämna efter sig ännu mera spår. Det är när det goda är begravt som enbart ondskan är klar nog att gro. Ängel, du behöver inte längre stå vid min sida. Du har gjort mer än väl. Jag har förlorat.
Jag reser mig upp. Bestämmer mig för att gå ifrån denna plats som väcker så många känslor. Det hörs ljudligt när mina fötter tar sina steg över gruset som ligger på gångvägen. De har inte sopat här än. Kanske väntar de några veckor till tills snön helt säkert inte kommer att återvända? Eller, kanske gör den det? Bara för att lite sådär jävlas med oss? Vad som döljer sig under en feghet kan vara en fördel för någon annan. Fast min rädsla gynnade aldrig henne. Kanske är hon på en bättre plats nu. Får se saker jag aldrig kommer att kunna greppa. Hon skrattar säkert, och ler. Jag stannar plötsligt upp. För där står en kvinna, ganska så sliten med håret uppsatt i en hästsvans på ena sidan. I händerna håller hon ett fotografi. Det går inte att urskilja motivet, jag är för långt borta. Då tittar hon upp och våra blickar möts. Kanske var det redan bestämt.
Fotografiet låter sig tas om hand om vinden och hade det inte varit för min kvickhet hade vattenpölarna på marken förstört motivet. Med försiktighet tar hon sig fram till mig. Jag slänger ett öga på fotografiet. Som om Djävulen och Gud själva såg på varandra där någonstans måste de ha bestämt att straffa mig på detta sätt. Vad annars skulle detta betyda?
Hon.
Jag.
I London.
«Du dog. Jag var på din begravning», är allt jag får ur mig.
«Det var en dröm, du försvann. Nu står vi här igen. Har du lärt dig att älska dig själv som jag gör?» Hennes mystiskt lena röst får det att hettas upp inom mig. Men nej, det har jag inte och det kommer jag heller aldrig att göra. Hon får tillbaka fotografiet och går sin väg.
Nej, det var inte så det gick till. Det var inte så det slutade. Det var början. Alltihopa var en dröm. En årstidsdröm. Förbannade sommarsnö. Du ljög för mig. Fick mig att blockera allt jag kände.
Nu slår regnet ner. För vädret förändras varje timme om inte oftare här. Mitt blöta hår klibbar sig fast runt ansiktet. Alla andra människor tar skydd under varandras tunna jackor eller under de färgglada paraplyena. Själv står jag i regnet och låter det piska mig med sina spön. Mina läppar känns kalla och i vattenpölarnas spegling ser jag hur de sakta färgas blåa. Jag är så trött. Så trött. Av instinkt lägger jag mig tillrätta på gångvägen. Drar ihop mig i fosterställning och sluter ögonen.
«Kanske får jag se dig igen om jag hittar tillbaka till drömmen», huttrar jag fram och låter sedan årstiden bädda in mig.
Hanna Backlund ©
______________________________________________________________________________
Kreativt tänkande
Litterär Gestaltning
Black Rock Shooter
Get Away Rock
I will never give up myself
A life?
My little pony ^^
Getaway Rock Festival 2012
No one can lock me in.
